The End of fucking everything

31 december 2016. Nyårsafton. För ett år sedan satt jag och skrev reflektioner och tankar kring det år som nu passerat. Satan så snabbt det försvann. Ett år som började så jävla bra, med så mycket lust. Ett år som istället fyllts av ångest, tabletter, alkohol, terapi, jobb och förträngning. Jag började med att lova att inte förhasta något beslut, men innan året var till ända skulle jag bestämt mig. Fortsätta utan tillbakablick eller avslut. 
Ikväll, efter två månaders tystnad, 8 års äktenskap, efter 15 års vänskap, passion och kärlek har vi tagit beslutet. 
Mitt livs kärlek. Mitt livs svek. Mitt livs avsked. 
Nu är det slut. Över. The End.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Grådis är ingenmansland 

När mörker omger är det allt du kan se, allt du kan uppleva. Sinnet begränsat till att ta in ljud eller doft, smak eller känsel. Fragment av bakgrundsbrus, av barnarmar runt din hals, dina smekande fingrar mot de mjukaste äppelkinder. Ögonblick av barnens välbekanta, mjuka dofter. Och du känner den bittra smaken av galla och vin…

När mörkret efter veckor, månader, år skingras; ser du kisande på världen i ett matt och konturlöst grådis. Kanske ibland ser du en oväntad stråle ljus fladdra förbi och väcka vaga minnen om något annat. En annan slags verklighet. 

Du märker att de där ljusstrålarna blir fler, ibland kommer du på dig själv att inte ens minnas hur allt är när allt är mörkt och svart. 

Så plötsligt, utan förvarning sveper mörkret in och tar åter över. Tar dig, gömmer dig, glömmer alla strålar av ljus och minns bara allt som är fult och vasst och som skär. Och mörkret är plötsligt den enda trygghet du känner till. Där kan du vara den du är, den du blev född att vara. Inte värd att älskas. Inte värd. 

För när gryning kommer med värmande strålar blir du också plötsligt synlig. Då står du där blottad och naken, där alla kan se det du egentligen helst vill gömma i mörkret. 

Mörker blir åter ditt trygga gömställe. Grådis är ingenmansland och du ser att det är lättare att välja mörker för i grådis är ingen något. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När det värsta redan hänt behöver man inte längre vara rädd

Mannen jag är gift med, åtminstone på pappret, är på en resa i ett varmare land. Det känns så skönt att vara ensam. Jag har barnen här som fyller mig med allt jag behöver. Utan honom här känner jag mig lugn och trygg. Som mig själv. Som den jag behöver få vara… 

Utan honom känns det som att jag inte behöver proppa kroppen full med psykofarmaka för att klara vardagen. Utan honom känner jag mig oväntat glad. Oväntat tillfreds. 

Ett jävla ältande kan tyckas, varför inte bara lämna? Gå vidare nån gång då i stället för att stanna kvar och fortsätta ditt eviga ältande! Det är inte så enkelt, det finns inte ett givet svar…

Hur skulle det bli för lilla H? Denna känsliga lilla själ med det enorma hjärtat och de tusen frågorna. Hans lilla rättvise-kropp skulle förmodligen gå i tu om han blev tvungen att delas mellan oss… 

Skulle jag själv för alltid komma att leva ensam? Men är det inte bättre än att vara ensam i denna konstgjorda tvåsamhet? 

Han, någonstans i ett varmt land långt borta med alkoholromantik och grabbhäng. Tanken kommer, processas och förkastas. Tanken på honom med någon annan kvinna där, just nu… Känner efter om det känns, och det gör det en sekund. Det bränner till inuti för att sedan lika snabbt förvinna igen och ersättas av likgiltighet och, det fulaste av allt; bitterheten. Det spelar ingen roll längre. Det gör mig ingenting, jag är inte rädd för någonting vad gäller honom längre. Kanske vore det till och med en slags lättnad, något konkret att förhålla sig till. 

Ingenting kan längre göra mer ont. Det värsta har redan hänt. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Regngråt

Jag älskar och hatar novembergrå dagar. Älskar höra vinden vina och regnet smattra mot fönsterbläcket. Jag älskar att ingen kan se hur jag gråter när jag går ut med hunden, regn eller tårar – det kan ingen avgöra. Själarenande promenader med vinden som motståndare och piskande regn i ansiktet. Jag älskar det. Om jag ibland vill tro på en Gud är det just där och då jag kan känna någon slags närvaro. Jag blir så ett med allt i ovädret.

 

//j.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett farväl till C.

Om jag skulle vara rakt igenom ärlig så skulle jag berätta för dig hur mycket du har kommit att betyda för mig. Vilken viktig person du har kommit att bli i mitt liv. Om jag skulle våga skulle jag säga att jag ville att du skulle krama mig, hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra. Att jag är inte är sjuk i huvudet, och att jag har blivit som jag blivit på grund av allt, att jag inte ska känna skuld. Om jag hade vågat skulle jag säga att jag önskade att du hade varit min mamma istället för den jag fick, du är så fin, den bästa vuxna jag mött. Och ibland låtsas jag att jag inte betalar för våra möten, är det knäppt? 
Om jag skulle vara ärlig skulle jag berätta att jag är livrädd för den dagen som vi bestämmer att ”nu är det slut, nu är vi klara”. Det gör ont att tänka på, samtidigt tänker jag att jag verkligen vill att den dagen skall komma, att jag ska känna att jag kan flyga… Men ändå, så skulle jag sakna dig så enormt mycket. Det skulle bli ett vansinnigt sorgligt avsked. För mig. Jag undrar vad du tänker om det. Hur känner du i sådana situationer? Är en klient, eller patient eller vad vi kallas, liksom alltid bara ett jobb? Du ser, jag fiskar efter att få höra det omvända… 

Jag önskar jag kunde ge tillbaka, inte bara vara den som tar energi och din tid. Jag hade velat ge dig av mig själv, av den sidan som faktiskt är bra på att lyssna, vara omtänksam, kärleksfull och klok. Jag hade velat visa dig allt det också, även om jag tror att du känner mig och vet att det finns där, till och med fått mig att förstå att det också är jag. Att jag inte bara är allt det där svarta. Jag skulle önska att jag vågade berätta för dig att jag velat att vi hade mötts på andra vägar och att jag hade fått finnas för dig så som du funnits för mig… Men kanske i ett annat liv?

Hur tar man farväl av någon så viktig?

 Tack för allt du gör, för allt du gjort. För alla tårar du torkat, för alla drömmar du hjälpt mig att tolka, för alla skratt, för alla mina jag du hjälpt mig att se. Tack för att du varit min tryggaste punkt under dessa svarta år. Tack för att du fått mig att känna lycka inifrån för första gången i mitt liv – jag hoppas att den kommer tillbaka och stannar kvar innan vi är klara med varandra. Tack för allt C. Jag älskar dig nog faktiskt.

//j.  

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Indiansommar 

Sitter i bilen på väg hem från C. Har vänt ut och in på mitt skinn, blottat mig, mest inför mig själv tror jag. Det är så varmt, det är indiansommar ute. Inuti mig är det alldeles tomt. 

Vi överlevde småbarnsåren. Vi överlevde renoveringshysterin. Vi överlevde otroheten. Jag tror det i alla fall. Jag har förlåtit. Förlåtit och blivit en annan. Eller rättare sagt; jag dog, föddes på nytt och förlät. Jag är så jävla stolt över det, att jag faktiskt lyckats… Det finns inget, INGET, A nu skulle kunna göra mig som skulle få mig ur balans igen. För jag är stark. Ensam. 

Vilka år! Helt sjukt att man kan överleva och må bättre än innan? Och jag tror, måste tro, att det var det allt detta skulle leda mig till: att tillslut börja känna mig som någon som är viktig, som är värd något. Än är jag inte framme, jag har en bit kvar, men jag börjar se slutet på en livslång resa…

Kanske är saker och ting inte så märkligt ändå. Min barndom och min uppväxt har gjort mig till den jag är och var, till både den starkaste och ensammaste. Som det blir när man blir sviken av vuxenvärlden och det inte finns någon trygg. Ensam. Ledsen. Värdelös. Stark. 

Så kom C. Tack vare det största av svek. Kom, hjälpte, räddade och såg mig. Hela mig. Här sitter jag nu i min bil på väg hem från ännu en gång från min enda trygga vuxna i mitt liv. Ute är det septembervarm indiansommar och jag, jag är både närmare friheten i att få vara trygg och stark och klok och vuxen men också ett steg närmare från det värsta farväl jag någonsin kommer att behöva ta; farväl av C. En terapeut som kommit att bli en av de viktigaste i mitt liv. Sjukt. Sorgligt. Viktigt och jävligt verkligt. 

//j.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att börja andas igen

Det är april 2016. Åren går. Vart tar de vägen och vart tar jag vägen? Just nu. Sitter på en liten restaurang vid ett oroligt hav och känner. Känner hur själen får vila och andetagen går hela vägen ned i mina lungor.

Andas.

Själen känner  ett lugn här. Där röd granit möter det skummande havet. Jag älskar havet den här årstiden, när det stormar och blåser. En medvetenhet om hur liten jag är, hur små vi alla är och hur mäktig naturen är. Detta hav som funnits i evighet och som kommer fortsätta att finnas i evighet. Inte jag.

Andas.

Horisonten. Jag vet inte vad det är med den där horisonten som får mig att känna sådan frid. Kanske handlar även den om attt den medvetengör min litenhet. Att vi alla är så sårbara. Vi är alla lika inför detta.

Andas.

Doften av salt hav och tång påverkar mig på samma sätt som de lugnande mediciner jag äter. Ljuden från vågorna som slår mot klipporna och måsarna som skriar inger en känsla av att komma hem. Tror inte på ett liv innan detta men vad är det då som skapar känslan?

Andas.

Jag andas in havet  och tången och tänker att jag ska ta mig ut ur detta. Att jag ska landa på en ny plattform och att jag ska se till att jag i slutändan kommer att blicka tillbaka på hela helvetet och förstå syftet med allt.

Först måste jag bara börja med att andas.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar